Svenska flygvapnet
Silvervingar 1940-1946

Varför Silvervingar ?

Ett drastiskt avsteg från den första tidens statustyngda flygarkår togs under andra 2:a världskriget i och med utbildningen av värnpliktiga flygförare (kategori D).

Med flygvapnets kraftiga utbyggnad uppstod ett akut behov av nya piloter och man beslutade sig för att utnyttja potentialen av ynglingar runt om i landet som hade civila flygcertifikat. I stället för sedvanlig värnplikt erbjöds de en förkortad militär flygutbildning med åtföljande värnpliktstjänst som flygförare, dock inte som befäl utan som korpraler, sedermera furirer.

Kategorin värnpliktiga flygförare - som utbildades under krigsåren och fram till 1947 - är intressant på grund av ett i sin tid uppmärksammat beslut av flygvapenledningen:  De fick nämligen sina vingar i silver och inte i guld. Av denna anledning har de därför gått till hävderna som "Silverflygare" eller "Silvervingar" - en ytterst exklusiv samling, som med åren tunnats ut till ett fåtal företrädare.

I en artikel i Svensk Flyghistorisk Förenings "Flyghistoriskt månadsblad" gör Nils Söderberg bl.a. nedanstående kommentar till Erik Bratts bok "Silvervingar" där Bratt ger sina synpunkter på att vingarna ej var av guld.

»Vid inspektionen av RFS -I (efter datumet på skrivelsen ovan), fanns det inga märken att dela ut och orsaken härtill förklarades av chefen för flygvapnet (general Friis) i olyckligt valda ordalag. I stället för att uppmuntra och inspirera de nyutexaminerade flygarna och framhålla värdet för flygvapnet av deras frivilliga insats gjorde han dem besvikna och det spreds en misstämning bland dem. För övrigt var det ju inte heller sant att deras flygutbildning var av lägre klass och det visste de. Det hade ju helt enkelt inte kunnat tolereras - allra minst av Nordenskiöld - eftersom de jämsides med aspiranterna skulle göra precis samma slags flygtjänst. Han var säkert med på att genom guld- och silverfärg skilja på ordinarie och reservare precis som man gjorde med propellern i uniformsemblemen, men formuleringen måste ha förbigått honom...»

Erik Bratt bemöter Söderbergs inlägg enl. följande ur Flyghistoriskt Månadsblad 1988.

» Försilvrade flygarmärken i stället för förgyllda uppfattade vi från början som kränkande. Vi blev aldrig informerade därom på förhand. Under den första tiden på flottiljerna var silvermärket en nedvärderande markering. "Epa-flygare". Så småningom struntade vi i det och längre fram blev det måhända ett hedersmärke inom flygvapnet.
Söderberg framhåller i artikeln i FM, att "silver betecknade flygförare i reserv" och att det möjligen funnits sådana tankar bakom. "Allt talar för att det aldrig var (Nordenskiölds) mening att flygutbildningen skulle få eftersättas. Det var ett olycksfall vid denna tid synnerligen hetsiga arbetet. Om man blundar för denna lapsus kan man gott förstå att silvret betecknade anställningsformen" etc.

Det har nu gått 48 år (när detta skrevs) sedan vi i december 1939 blev inkallade till flygvapnets flygreservskola. (Torvald Andersson och jag kom inte förrän i slutet av januari 1940). Hälften av oss finns inte längre i livet. En tredjedel fick betala med sina liv. Vi andra har nog glömt detta med silvermärkena. Fast längst nere i botten sitter det nog en liten tagg. Av detta skäl och för den framtida historieskrivningen om krigsåren i flygvapnet vill jag redogöra närmare för hur det gick till när vi fick våra silvervingar i en biograflokal i Örebro den 19 april 1940.

Flyguppvisningarna för chefen för flygvapnet general Friis, åtföljd av chefen för staben överste Nordenskiöld, på förmiddagen hade gått bra. Molnhöjden var låg. Det gick inte att göra avancerad flygning. Däremot var det lugnt i luften. Vi fick nöja oss med att göra bedömningslandningar och förbandsflygning med såväl start som landning i formation med nio flygplan i förbandet. Alla fick flyga och det var säkert 30 flygplan i luften på en gång.

Därefter samling i en biograflokal. Skolchef, lärare, elever. Friis tätt åtföljd av Nordenskiöld kom in. Sedvanlig givakt, manöver. Därefter läste Friis upp innantill från ett papper som han höll i handen, en kritik av vår verksamhet och vår uppvisning. Den var helt negativ från början till slut.

När jag hörde detta trodde jag inte mina öron! Är allt detta ett stort misstag? Fanns det inget samband mellan vår avhållna flygskola och flygvapnets ledning? - På ett tidigt stadium i sin innanläsning sa Friis: "Förbandsflygningen har ju inte gått så dåligt men detta måste hänföras till att det var mycket lugnt i luften. . ."

Detta är väsentligt. Friis var inte flygutbildad och visste inte mycket om flygning. Han kunde ju inte veta att det var lite knepigt att ligga på plats i ett stort förband när det blåser hårt och kyttar i luften. Självklart var det Nordenskiöld som skrivit det papper han läste ifrån.

Så avslutade han utskällningen med att säga exakt följande: "Eftersom jag anser att ni ej är fullvärdiga flygare i flygvapnet kommer ni ej att få de vanliga guldvingarna. I stället kommer ni att få försilvrade vingar. Några sådana har ej hunnit framställas, utan kommer att tillställas er."

Friis och Nordenskiöld såg mest ovänliga ut. Vände på klacken och gick därifrån som i ilska. Inga vänliga ord. Lycka och välgång? Icke då! Det gjorde däremot skolchefen kapten Carlgren och efter honom vår huvudlärare löjtnant Dahl som sa, att vi klarat oss lika bra som andra elever.

Det råder ingen som helst tvekan om, att allt detta var Nordenskiölds påhitt. Troligen samma dag. Flygkommentarerna var ju Friis inte kompetent att göra och någon annan än Nordenskiöld med mandat att skälla och tycka fanns ju inte till hands. Våra chefer hade däremot en annan uppfattning. Kommentarerna om det lugna vädret måste ju vara gjorda samma dag och märkena var ju inte färdiga. Det borde dom ju ha varit om detta varit planerat i god tid.

Söderbergs tolkning, att detta var en olyckshändelse i arbetet som inte Nordenskiöld skulle understött är nog allt för välvillig. Nordenskiöld var ju känd för att vara häftig och alla var ju rädda för honom. Den icke flygutbildade Friis fick hålla i skaftet utan att veta vad han pratade om och den häftige Nordenskiöld ville låta yxan gå då han inte tyckte att vi var fina nog och inte fått tillräckligt med exercis. Men ingen skugga på flygskolan eller på flygvapnet. Det är de två generalerna som skall bära skammen för detta.

Av de vpl ff ur RFS-I som godkändes efter GFU placerades 8 st. vid F 6 Karlsborg. I Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/08 fanns det en artikel införd som har författats av Karl-Axel Hansson, under rubrik "Silverflygare förstärkte Flygvapnet", där bl.a en bild på utdelningen av dessa vingar av silver görs för första gången. Eftersom sådana här bilder är extremt sparsamt förekommande - åtminstone vad bekant är - så tar sig Webmaster friheten att visa denna flyghistoriska tilldragelse med förhoppningen att artikelförfattaren ej blir alltför upprörd härav. Alm är alltså Staffan Alm, som vid detta tillfälle tilldelas sin silvervinge, vars serienummer fortfarande ej är känd.

Bildtexten återges ordagrant: Den 25 maj 1940 meddelades krigsmans erinran till nyinryckta värnliktiga på F 6 i samband med fältgudstjänst. Samtidigt  utdelades för första gången flygarmärket i silver m/36 som här överlämnas av CF 6 överstelöjnant John Stenbeck till värnpliktige korpralen 796 Alm. Foto via författaren.

Ovanstående bild är hämtad ur boken "På jakt med Gloster", ISBN 91-630-7551-2, utgiven 1999 på initiativ av Claes och Anders Eriksson, riksbekanta för sin medverkan i "Galenskaparna". Boken grundar sig helt på det bevarade material som Georg Nilsson målade och skrev under tiden han genomgick sin flygutbildning vid Reservflygskola II i Eslöv 1940. I den andra delen av boken skildras förbandstjänsten vid Kgl Göta flygflottilj, F 9 Säve.

Att den bestörtning som uppstod bland eleverna i RFS-II då de fick klart för sig att de inte skulle få några guldvingar visas här med all önskvärd tydlighet i detta berömligt bevarade "tidsdokument" och reaktionen var alltså på intet sätt unikt för eleverna i RFS-I.

Beslutet att inte all flygutbildad personal behandlades likvärdigt, var egentligen i lika hög grad upprörande i bredare flygarkretsar och i realiteten var det också på sätt och vis det sistnämnda som kom att ske efter andra världskrigets slut, i och med beslutet 1946, att utbilda sk. stamflygförare (kategori E) och som sedan år 1950 kom att döpas om till fältflygare.

Denna kategori rekryterades bland ungdomar utan realskole- eller studentexamen och direktutbildades till flygförare för tjänstgöring under en kontrakterad tid om sex år med möjlighet till förlängning. Fältflygarna jämställdes formellt med underbefäl; de första sex åren med vicekorprals till furirs grad och finns utförligare beskrivet här.

Fältflygarna fick också en grundläggande militär utbildning som dock var blygsam jämfört med "riktiga" underbefäl och underofficerare. Det var dock aldrig tal om annat än guldvingar skulle pryda deras bröst.

"Silvervingarna" blev med tiden så pass stolta över sina vingar, att man ogärna gjorde sig av med dem efter det att man hade skrivit på kontrakt som stamflygförare. Detta framgår bl.a. av den sammanställning som finns att läsa under rubriken "Kontrakt". Under en period ansågs t.o.m. att silvervingarna gav ett betydligt högre status som pilot än guldvingen gjorde, vilket fick som konsekvens att många fann det svårt att lämna in dessa vingar för att få dem utväxlade mot dito i guld !!

Erik Bratt  R14

Bengt Olow & Erik Bratt och provflygplanet SAAB 210

SAAB J35 Draken

Provflygaren Olow och projektledaren Bratt SAAB, var bägge framgångsrika "Silvervingar" ur RFS-I och som på ett synnerligen aktivt sett kom att bidraga till utvecklingen av vad som kom att bli vår mest långlivade flygplanstyp - J 35 Draken.

Här vid försöksflygplanet SAAB 210 "Lilldraken" i början på 1950-talet. J 35F ansågs under 60- och 70-talet vara det effektivaste jaktflygplanssystemet i Europa. Draken kom att vara i tjänst i svenska flygvapnet t.o.m. 1998 och i Österrikes fram till slutet av 2005 som blev det sista året för denna långlivade flygplanstyp i aktiv tjänst!

Källor:
Silvervingar: Erik Bratt 1986
Flyghistoriskt månadsblad nr 5-6 1987 och nr 1-2 1988
På Jakt med Gloster: Georg Nilsson {1917-1941} utgiven av Claes och Anders Eriksson 1999
Biggles i folkhemmet: Ljungbyhed - drömfabriken?, Linköping 1996
Flyget i Ljungbyhed 1926-1996 Redaktör: Sven Stridsberg 1996
Försvarsmaktens forum för flygvapnet: Flygvapennytt, 2/97
Flygvapnets rekryteringsbroschyr 1964
Från ASJA till SAAB, Gert Peterson SAAB 1999
Krigsarkivet, Stockholm
SFF Arkiv, Stockholm
SFT 3/08