. . .  "Mönstrade i Trollhättan och blev tilldelad flottan, men överfördes efter 4 mån. i Karlskrona till flygvapnet. Innan inryckningen till flottan sökte jag tillsammans med 2 andra arbetskamrater vid AB Flygmotor (Rooney Friberg, Lennart Andersson) till flygvapnet för flygutbildning. Det gällde sista kullen "silverflygare" vid FRS-46 i Eslöv. Kontraktstid tror jag var 18 mån. Efter diverse undersökningar vid Sahlgrenska och Karolinska blev jag antagen tillsammans med 95 andra grabbar. Vid FRS, Eslöv flög vi Sk 25 och Sk 14.

Gallringarna skedde kontinuerligt, men den största gallringen skedde i samband med EK-flygning (ensamkommando) med Sk 14. Denna inträffade en morgon då alla flygelever var samlade i en lektionssal och en flyglärare, jag tror det var Gullstrand, kom in med en lista och ropade upp namnen på mer än halva antalet närvarande flygelever. Dessa skulle samlas i en annan lektionssal.

När dörren hade stängts efter sista eleven, vände sig läraren mot oss kvarvarande, var tyst en stund och sa sedan: "Ni skall fortsätta flygutbildningen!" Det blev ett glädjetjut och självklart var vi alla glada i motsats till de som tvingades hoppa av.

Utbildningen avslutades efter 8 månader och på hösten fick 43 st. den efterlängtade "silvervingen" överlämnad av flygvapenchefen general Nordenskiöld.

Vi var 18 st. som kom på jaktutbildning och den genomfördes på F 9 Säve, Göteborg. Jag själv kom till andra divisionen tillsammans med, Andreè, Borgestedt, Gunnfors, Hedman, Håkansson, Lövgren, Portefaix, Utterborn (ursäkta eventuella minnesbrister).

Vi flög J 21 i den mån flygplanen inte var stående på grund av anmärkning. Flygplanen var nylevererade och oprövade för jaktpilotutbildning. Motorn var en DB605, med i viss mån ny teknik i form av bl.a. fiberkugghjul för kamaxeldrivning. Flygplanen hade katapultstol d.v.s. föraren tvingades i nödsituation skjuta ut sig för att gå fri från den bakomliggande propellern.

Under utbildningen hände allvarliga olyckor och en del finns beskrivna i artiklar i Svensk Flygtidsskrift. Hur som helst lärde vi oss att behärska avancerad flygning, jaktstrid, skjutning med J 21:ans akan (20mm) och kulsprutor (12,7mm) samt "generalrepetitioner" i form av flygvapenövningar.

På hösten 1947 var en del av jaktpilotutbildningen klar och jag omplacerades till F 15 i Söderhamn, där jag bl.a. fick delta i utbildning av stamflygförare (fältflygare). På schemat de närmaste månaderna var roteflygning, avancerad flygning, jaktkurva, jaktstrid, instrumentflygning samt mörkerflygning m.m. varvat med teori i ämnen som berörde flygverksamheten.

Någon gång hälsade jag på över mitt föräldrahem strax norr om Härnösand en gång tillsammans med hela divisionen. Flög ofta B 5 med transportuppdrag och besökte de flesta av våra flottiljer

Tänk Er att landa i en varmfront med molnbas 50 m och molnöversida på 10.000 meter ! Det går lika bra i grupp, men då gäller regler som måste följas. Platsen i gruppen hålles med ögonkontakt och manövrerar gruppchefen lugnt kan var och en justera lägesförändringar, även om det närliggande flygplanet uppfattas som en siluett. Så här gick det till:

Gruppen anflyger flygfältet i eller över moln och pejlar exakt passage.
Svänger därefter till förutbestämd kurs och påbörjar en bestämd planèhastighet.
Efter en bestämd tid sker sväng åt bestämd riktning och kurs intas = banriktningen. Hela tiden samma planèhastighet.

Efter en bestämd tid dyker banan upp och landning verkställes. Syns ej banan, avbrytes landningen och nytt försök göres alternativt uppsökes reservlandningsplats !

Eller tänk Er ett krigsflygfält en molnfri sommardag med 8 jaktplan uppställda i högsta beredskap och med förarna i flygplanen och fälttelefonen bredvid sig. Allt är tyst och man hör endast lärkan drilla.

Plötsligt avbryts denna gudomliga tystnad av fälttelefonens surrande och en röst beordrar omedelbar start. Åtta (8) motorer startar med fullt gaspådrag och alla flygplanen följs åt i starten. Ljudchocken och den efterföljande ljudmattan klingar av och efter c:a 1 minut hörs åter endast lärkans drill!

Den 21 februari 1949 *) ingick jag i en grupp som övade anfall mot en annan grupp på c:a 1500 meters höjd. Man tror att man har klart för sig var fi-planen befinner sig i varje ögonblick, även om de sätter in kraftiga undanmanövrer, men så här efteråt kan bara konstateras att 2 flygplan kolliderade och ett av dessa var mitt. Flygplanet blev manöverodugligt och gick i störtspiral och det fanns bara ett att göra: Hoppa!!

Uthoppet skedde inte automatiskt, utan följande fick göras:

-  Kasta huven genom att dra i ett handtag och sedan knuffa iväg den.
-  Slita loss anslutningar för syrgas och radio.
-  Sätta fötterna på speciellt vilosteg.
-  Böja sig kraftigt framåt, fatta tag i utskjutningshandtaget och dra!
-  Utanför flygplanet sparka loss stolen.
-  Dra i handtag för utlösning av fallskärm.
-  Styra fallriktningen genom drag i fallskärmslinor.
-  Förbereda landningen.

Lyckligtvis klarade sig också föraren i det andra flygplanet utan skador.

För oss vpl. flygförare - sedermera stamflygförare/fältflygare, bekostade flygvapnet vår anpassningsutbildning till civilt arbete. Detta skedde under vår militärtjänst och jag skaffade på detta sätt min ingenjörskompetens.

Muckade i maj 1952 efter drygt 6 års militärtjänst. Därefter 2 repövningar på vardera 45 dagar åren 1953-1954. Under min militärtjänstgöring flög jag följande flygplanstyper:

J 21, J 28, B 17, B 5,  Sk 12, Sk 14, Sk 16, Sk 25 och Klemm 35.

Hade luftfartscertifikat B nr 669 och Private Pilot Licence A no 2775.

Min militärtjänst har varit betydelsefull och har säkert delvis präglat mitt fortsatta liv. Många minnen finns och jag tror jag delar detta med mina kamrater från den tiden. Böcker skulle kunna skrivas om dessa minnen och de är många vilket bekräftades då vi träffades i Ljungbyhed 1996 och firade 50-årsminnet av examensdagen, då den sista kullen av "silverflygarna" fick sina silvervingar vid FRS i Eslöv.

Det var sorgligt att då konstatera skillnaden mellan den aktiva militärens försvarsuppfattning och våra politikers underlag för försvarsbeslut år 1997.

Felaktiga försvarsbeslut och brist på framförhållning har i alla tider funnits och kan väl kanske förklaras av att "politikerna" inte behöver ta de direkta konsekvenserna . . . "