Svenska
flygmärken m/Ä
Senast uppdaterad i Jan 2013 Vid 1914 års försvarsbeslut tillkom fr.o.m. 1915 ett fast organiserat ballongkompani vid fälttelegrafkåren, Ballongkompaniet var förlagt till Frösunda strax norr om Stockholm. Detachement fanns förlagda även i Boden och Jönköping. Inom såväl armén som marinen var militära ballonger i tjänst under en lång rad av år. Hos marinen fram till 1926 och inom armén ända fram till 1936, även om flygningarna i praktiken redan hade upphört några år tidigare.
Ballongkompanimärke m/08
Ballongkompaniets märke utvecklades ur Kgl fälttelegrafkårens insignier och ballongkompaniets märke förvandlades i sin tur till Kgl. flygkompaniets märke. Det förändrades endast så till vida, att ballongen ersattes av en propeller med tillhörande stjärnmotor. Trots att det redan fanns ett militärt flygkunnande inom ballongväsendet, dröjde det innan det svenska försvaret fick sina första flygplan. Visserligen hade den svenska militärattachén i Paris redan år 1909 rapporterat om ett ökande intresse för flygplanet i militärt bruk, men detta föranledde inte någon reaktion bland svenska militärer vid denna tidpunkt. Först långt senare vaknade intresset även i Sverige. En mångkunnig person inom detta område var ballongflygaren och chefen för fälttelegrafkårens ballongkompani, kapten Karl A. B. Amundson, känd som "Kaba". Han kom sedermera att bli Sveriges förste flygvapenchef. Amundson beordrades under hösten 1911 till Paris som militärattaché med främsta uppgift att följa utvecklingen inom flygets område. Trots att han personligen var flygentusiast var han anmärkningsvärt återhållsam i sin rapportering och det kom därför att bli andra krafter än de militära som gjorde att försvaret så småningom fick sina flygplan. Den första motorflygningen i världen hade gjorts 1903. Den första flygningen i Sverige startade 1909 från Ladugårdsgärde i Stockholm med ett Voisinplan och flögs av fransmannen Legagneux. Året därpå började "flygbaronen" Carl Cederström (1867-1918) sina flygturer, även dessa från Gärdet i Stockholm. Flygplan började byggas i Sverige i början av 1910-talet. Hjalmar Nyrop (1885–1915) hade i oktober 1910 varit förste svensk att flyga ett svenskbyggt flygplan i svenskt luftrum. Denna historiska händelse skedde över exercisheden vid Ljungbyhed. Egentligen skulle en minnessten vara rest på
denna plats vid foten av Drottningberget, där de båda Landskronaborna Hjalmar Nyrop
och Oscar Ask den 29 april 1910 tog de första flygskutten med deras egenhändigt
förfärdigade »Gräshoppan« byggd efter mönster av den maskin med vilken Blériot
året innan hade flugit över Engelska Kanalen.
När Sveriges förste aviatör Carl Cederström i juni månad 1911 kom till Malmen för att visa upp sitt flygplan gick man man ur huse för att se denna unika begivenhet. "Calle" Cederstöm fann platsen väl lämpad för flygning och eftersom armén och marinen behövde utbilda förare till sina nyupprättade flygenheter kom Cederström 1912 att organisera en flygskola på Malmen med stöd av statsbidrag, vilket därmed även möjliggjorde utbildning av militärflygare. Under ett års tid drev Cederstöm flygskolan på Malmen fram till det att han bestämde sig för att i stället ägna sig åt Södertälje Verkstäders Aviatikavdelning - nu som flygkonstruktör. Påföljande år hade de första svenska officerarna börjat att lära sig flyga. Armékaptenen Henrik Hamilton (1878-1917) och marinlöjtnanten Olof “Olle” Dahlbeck (1884-1930) tog sina certifikat i Frankrike respektive England.
Bryggeridisponenten Otto-Emil Neumüller hade 1911 inköpt ett flygplan, "Nyrop-Blériot nr 3" med en 50 hk Gnôme-motor, byggd av ingenjören Hjalmar Nyrop tillsammans med dennes bror på Nyrops Båt- och Aeroplansvarv i Landskrona. Maskinen var konstruerad efter en engelsk modifiering av Blériot XI benämnd "Big Bat" och var varvets tredje flyglansbygge (Nyrop 3). Planet var tvåsitsigt och stolarna var placerade bredvid varandra. I Sverige fick den namnet "Aeroplanet N:o 1" eller "Kiddy". Neumüller skänkte flygplanet till vad som då benämndes som Sjöförsvaret "för spaning till sjöss". Disponent Neumüllers gåva av "Aeroplanet nr 1" kom emellertid i folkmun att kallas för "Bryggarkärran" efter donatorns yrke. Maskinen överlämnades till marinen i december månad och blev därmed svenska försvarets första flygplan och den 3 februari 1912 flyger Dahlbeck för första gången i militär regi med detta flygplan. På grund av otjänlig väderlek sker emellertid den första flygningen drygt en vecka senare än vad som var ursprungligen var planerat.
På bilden ovan startar
Dahlberg nästföljande dag, söndagen den 4 feb. 1912, där han utför fler och längre
flygningar än under dag ett och han gör nu även uppstigningar med passagerare som synes
på bilden. Flygningarna sker från Stora Värtans is utanför Djursholm strax norr om
Stockholm och är en del av ett omsorgsfullt uppgjort utprovningsprogram fastställd genom
go (generalorder) daterad den 25 januari 1912. Samma år sattes Kgl. fälttelegrafkårens flygavdelning upp och flygplanen levererades under försommaren till I 6 exercisplats vid Axvall (mellan Skövde och Skara). Här flög man sedan under sommaren med två st. från Frankrike inköpta flygplan. Ett monoplan, Nieuport M 1 och ett biplan, Bréguet B 1. (Båda flygplanen finns att beskåda på Flygvapenmuseum i Linköping. Nieuport i original och Bréguet är ett enastående fint replikabygge med många originaldetaljer).
Under perioden februari-mars 1913 satte arméflyget upp en vinterflygskola på isen vid Grönstavikens strand av Askrikefjärden på norra Lidingö. Då isarna började bli osäkra såg man sig om efter en ny "flygplats" och valet föll därmed på Malmen utanför Linköping. I maj flyttar verksamheten dit och man övertar Cederströms utrymda hangar. Här permanentas sedan verksamheten och efter att inledningsvis haft en övervägande verksamhet som flygskola blir Malmen arméflygets första fasta förläggningsplats. I 1914 års försvarsordning bestämdes det att fälttelegrafkårens flygavdelning skulle utökas och ombildas till ett kompani. "Flygmaskinskompaniet" - eller 5:e kompaniet av Ing 3. I Landskrona startades 1914 en industriell tillverkning i litet större skala med AB Enoch Thulins Aeroplanfabrik, Här tillverkades under första världskriget (1914-1918) ett stort antal motorer och flygplan för det svenska försvaret. Arméflyget Ärmbindel m/14
Ärmbindel m/14 för flygare och spaningsofficerare vid arméns flygväsende enligt go nr. 1265, den 28 augusti 1914 t.v. Men vad betyder förkortningen "FR" i samma utförande och som visas på bilden bredvid? Kanske rörde sig detta om "reserv" eller liknande. Är det någon som vet? Bilden nedan visar värnpliktige studenten Beck med ärmbindel "FK" för Flygkompaniet och alltså ej "FR" som man kanske skulle kunna gissa sig til kunde passa för värnpliktig. Icke så! Där står faktiskt "FK"! Fotot skall vara taget år 1916 och har lånats ur boken "Vingad vakt i väst 1916-18" D.v.s. när det första världskriget rasade som värst utanför Sveriges gränser. Bokstaven "F" i
silvervit metall för vid armén anställda civila flygare m/14
Fältflygarmärke m/15
Vid frågans handläggning i remissinstanser och departement tycks vissa missförstånd ha uppstått på grund av den dubbelmening som ligger i ordet utmärka. Det är möjligt att den officer som beredde ärendet i generalstaben, dåvarande löjtnanten, sedermera arméchefen Archibald Douglas, var ofrivillig anledning till detta. Han ansåg det vara förhastat att använda bokstäverna "FK" med hänsyftning på en "flygkår" som inte fanns eller ens var planerad. Då var det lämpligare enligt hans mening med ett emblem, förslagsvis "ett par utbredda vingar med däröver sittande kunglig krona". Ett - kan tyckas - framsynt förslag! Genom generalorder nr 671 av den 29 juni 1914 fastställdes "Bestämmelser rörande prov som skola avläggas för att bli erkänd som fältflygare" och genom go den 28 augusti 1914 fastställdes armbindel m/14 som utmärkelsetecken för vid arméns flygväsende tjänstgörande flygare och spaningsofficerare. Därmed måste man i själva verket ha avsett kännetecken eller vapenslagstecken. Det var ju inte frågan om en utmärkelse. På så sätt blev frågan om "särskilt utmärkelsetecken för fältflygare" obeaktad. Flygkompanimärke m/16
Kgl. fälttelegrafkårens 5 komp - "Flygkompaniet". Ur Kungl. ballongkompaniets märke utvecklades "flygkompanimärket" och åsattes modellbeteckning 1916 (m/16). En propellerförsedd stjärnmotor fick ersätta den föråldrade ballongen (jmf med m/08 ovan), men i övrigt var märket identiskt med telegrafkompaniets blixtar på ömse sidor om rundeln. Märket kom sedan att vara i bruk under ca tio års tid ända fram till den 1 juli 1926, då Sverige fick grunden till sitt självständiga flygvapen - hette flygkompaniet - på och vad därtill hörde - "arméns flygväsende" i vanliga fall och härens flygvapen i högtidligare sammanhang. Den 1 juli 1916 träder organisationen i kraft. Namnet förkortas rätt och slätt till "Flygkompaniet" och under detta namn blir Malmenflyget känt. Märket bars som hattmärke på den vänstra sidan i den karakteristiskt trekantiga "Karl XII hatten" som fortfarande bars vid denna tid och som framgår av fotografiet nedan.
MARINFLYGARNA Marinflygarna får klara besked: Belägg för när fältflygarmärket blev officiellt infört vid arméns flygväsende saknas. Rimligtvis borde detta ha skett samtidigt med marinsidan, men lant- resp. sjöförsvaret hade skilda departement och kontakten mellan dessa kanske inte var så intim. I varje fall tycks fältflygarmärket inte ha börjat användas vid armén förrän 1916, fastän marinflyget redan hösten 1915 fått sin motsvarighet. Den 30 juli 1915 utfärdades
ett kungligt brev, som för första gången reglementerade hur marinens flygväsende
skulle organiseras. Marinflyget skulle bestå av de flygbåtar
som tillhörde marinen, samt erforderlig personal. Längre fram kom till och med de landflygplan som anskaffades att kallas flygbåtar. Den 23 september 1915 fastställdes nämligen (å sjöförsvarsdepartementet) armbindel med utmärkelsetecken (!) m/15 för officerare vid marinens flygväsende med följande beteckningar:
Här har ordet "utmärkelsetecken" använts i den betydelse som chefen för fortifikationen avsåg. Varifrån förebilden till dessa märken har hämtats är tämligen uppenbart - naturligtvis från vad som då var det stora föregångslandet inom flyget - nämligen Frankrike! Det franska militärflygets nya märken (1913)
Aerostation =
"Ballongväsendet" Bilden på den franska vingen nedan har jag påträffat på www och jag tar här med denna som ett exempel på den slående likheten mellan den franska vingen och vad som blev förlaga för de svenska vingarna. Att den franska vingen helt enkelt kopierades förefaller ganska uppenbart, även om den "modifierades" något.
Samtliga märken var broderade i guld- eller silvertråd, beroende på om uniformen traditionellt var i guld eller silverutförande (t.ex. livgarde, husar, o.s.v.) och bars på vänstra sidan av uniformärmens övre del som framgår av bilden på uniformen nedan som har tillhört Lt. W. Lothigius och är en artilleriuniform som med största sannolikhet låter sig dateras till åren 1937-38. Wilhelm S. Lothigius (1907-1993) gjorde sin GFU vid flygskolan i Ljungbyhed 1936-1937 och avlade godkänd examen i april 1937. Ingen av de utexaminerade flygarna fick vid detta tillfälle det nya flygarmärket m/36. Lothigius FV-uniformerade kamrater fick detta först någon vecka senare då märket hade premiär i flygvapnet. Däremot kunde L. omgående bära fältflygarmärke m/15 på sin arméuniform vilket han i och med sin examen därmed blev berättigad till. Sitt flygarmärke m/36 fick han däremot inte förrän vid sin anställning i flygvapnet vilket skedde i juli 1938. Detta innebar bl.a. att han efter detta datum ej längre fick bära arméuniform och således ej heller fältflygarmärke m/15. De elever som gjorde GFU vid F 5 fick alla tillfälle att avlägga prov för civilt aviatördiplom efter c:a 30-40 flygtimmar (omk. 1930 namnändrat till flygcertifikat). Vad detta skulle vara bra för vet ingen numera, men det gav elever kategori A möjligheten att uppträda i "vackrare fjädrar" med flygförarmärke m/15 (ej m/16!) på uniformsjackans vänstra ärm om de kom från armén, respektive flygbåtsmärke för marinens personal. Detta var alltså möjligt, trots att de fortfarande var GFU-elever och att det återstod nästan ett halvår kvar till examen. Kanske var det enbart detta fåfängans argument som gjorde att detta bruk kom att leva kvar! (Källa: G. Kersmark).
Genom go nr 908 av den 11 oktober 1924 fastställdes flygbåtsförarmärke m/24 avsett för värnpliktig flygbåtsförare vid marinen. Märket var utfört i gult kläde på mörkblå tygbotten vilket tyvärr ej framgår av bilden ovan. Märket hade introducerats i marinen redan året 1918, men fastställdes ej förrän 1924. Vapenmärke m/26
Eftersom flygvapnet inte hade
någon egen uniform före 1930 bar därför, som redan beskrivits ovan, alla officerare
och underofficerare arméns eller marinens uniformer. För att markera att man tjänstgjorde
i flygvapnet (se anm.) infördes därför året 1926, ett av
Nils Kindberg framtaget vapenmärke m/26 och fastställdes genom go nr
2400, detta år. När arméns och marinens
flygväsende senare sammanslogs och därmed bildade det nya självständiga flygvapnet den
1 juli 1926, hade ännu ingen uniform för den
nya vapengrenen hunnit fastställas.
Flygskolan startade den 1 november 1927 skolchef var kapten Quisse Ström och kårchef kommendörkapten Arvid Flory.
32 lärare
och elever iförda en salig blandning av olika uniformer står uppställda framför en
Phönix Dront 1928 Provuniformen var färdig någon gång under 1929 och fanns utställd till beskådande i flygledningens lokaler vid vid Narvavägen 32 i Stockholm. Missbelåtenheten över denna uniform torde ha varit rätt allmän. Det enda som prydde upp uniformen var fältflygarmärket på den vänstra ärmen (resp. flygspanarmärket). Louis Sparre, som tidigare engagerats för
komposition av mössmärke, anlitades därför på nytt för att ta fram en uniform som
kunde accepteras av en majoritet. Han flyttade nu ned fältflygarmärket från överärmen
och komponerade under detta den gradbeteckning som sedan dess blivit bestående. Det var
en hel del som knorrade över att fältflygarmärket fick bäras av sådana som inte
"gjort sig förtjänta därav". Men grundtanken i flygvapnets enhet utan
kategoriklyvning i fråga om flygande personal blev på så sätt genomförd. Som kuriosa kan nämnas, att i samma skrift står följande anmärkningsvärda text på sid. 57 punkt 63: »För flygvapnets personal är en särskild uniform fastställd (m/29) av mörkblå färg...» (Som bekant fastställdes denna uniform först påföljande år och erhöll därför modellbeteckningen m/30). Under tiden hade de officerare och underofficerare som överfördes till den nya vapengrenen därför fortsatt bruket att bära sina respektive vapengrenars uniformer, jämte de tjänstetecken de hade kvalificerat sig för. D.v.s. antingen flygspanar, flygförar- eller fältflygarmärket m/15, som de därigenom var berättigade att bära på resp. uniforms vänstra ärm. Bruket fortsatte fram till senare hälften av 30-talet men förekom i begränsad omfattning t.o.m. en bra bit in på 40-talet. »Likväl må officerare och underofficerare,
som överförts från armén eller marinen till flygvapnet, tillsvidare bära den uniform
envar före anställningen vid flygvapnet var berättigad bära. Å högra sidan av
bröstet skall därvid å uniform bäras ett vapenmärke (fig. 1) och av
utbildade flygförare och flygspanare å vänstra överärmen dessutom ett flygmärke
(fig. 2 och 3).
Manskap, som överförts från armén och marinen till flygvapnet, må ävenledes tillsvidare bära den uniform envar före anställningen vid flygvapnet var berättigad bära, dock att manskapsmössa avsedd för manskap, som bär marinens uniform, skall hava mössbandet försett med beteckningen "FLYGVAPNET":
Flygarmärke (fig. 2. och 3) skall av därtill berättigat manskap bäras å vänstra överärmen. Av manskap som anställes vid flygvapnet och ännu ej utrustats med flygvapnets uniform, skall de som anställes vid 2 flygkåren (F 2) bära för flottan fastställd manskapsuniform. (Av typ "kalle-ankauniform" med blåkrage och rundössa. Truppslagstecken (fig. 4) skall bäras av manskap i enlighet vad därom är särskilt stadgat. Flygarmärke (fig. 2 och 3) skall av därtill berättigat manskap bäras å vänstra överärmen.»
Nedanstående bild av John Erlandsson, född vid förra sekelskftet och som förmodligen gjorde värnplikten vid flottan i Göteborg 1922 eller 1923. På mössbandet står det Flygväsendet. På bilder där John figurerar med kompisar står det omväxlande Flygväsendet och Kungl Flottan. (Ja han tillhörde tveklöst marinens flygväsende) - flygvapnet eller "Vapnet" grundades ju inte som eget vapenslag förrän år 1926.
Marinens flygväsende,"Flygväsendet" mössbandet överst på bilden ovan, bestod av personal ur Kungl. Flottan och Kungl. Kustartilleriet. Mössbandet med texten "Flygvapnet" - användes av manskap ur marinen vilka hade överförts till Flygvapnet enligt vad som tidigare omnämns i texten. Notera att detta band till skillnad från de övriga mössbanden är försedd med franska liljor istf de bägge kronorna som framgår av de andra bilderna. Varför? Är detta mössband så pass mycket äldre än de övriga? Kanske daterar detta band sig till 1926 men att de övriga ej gör detta p.g.a att de kan ha tillverkats i ett modernare utförande (?). Alltså: VARFÖR har mössbandet inga "traditionella" kronor på ömse sida om namnet? Finns det någon som vet och kan berätta..? Korpraler och manskap böt vid kommendering till "Flygväsendet" (alltså marinens flygväsende - ej att förväxla med Flygvapnet) ut sina gamla mössband "KUNGL. FLOTTAN" respektive "KUNGL. KUSTARTILLERIET" mot det nya mössbandet. Allt för att skapa en stark kårsamhörighet.
Manskap inom de olika marinflygdivisionerna lydande under CKF (Chefen för kustflottan), tildelades egna relevanta mössband.
Notera m/15, m/26 samt
mössbanden nederst t.v. Foto: Flygvapenmuseum
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Anm.
Märket var alltså inget utbilningstecken av typen
"flygförarmärke", vilket förefaller vara en allmänt utbredd missuppfattning.
Sådana märken visas däremot ovan!
