Svenska Flygvapnets Flygarmärken
&
Facktecken

Se.gif (117 bytes)

Klicka alltid på "uppdatera" - alternativt tryck på F5-tangenten.
Det man ser på skärmen behöver inte nödvändigtvis vara aktuellt innehåll som din dator visar !

Uppdaterad

December 2011

 

FRÅGOR (OCH SVAR) samt FUNDERINGAR

fvlogo.gif (5243 bytes)
FLYGVAPNET


HUVUDBONADER & GRADBETECKNINGAR  1930
(FLYGARMÄRKE M/36 INTRODUCERAS FÖRST UNDER ÅR 1937)

Soldatundervisning för Flygvapnet (SUF)  1944.

Stockholm 1944

suf1944.jpg (85432 bytes)

KLICKA PÅ BILDEN OVAN FÖR ATT SE EN STÖRRE VERSION

 

Soldatundervisning för Flygvapnet (SUF) 1956
Stockholm 1956

De gamla facktecknen har här ersatts av modell 1951. Notera att "strilkinesen" ännu 1956 inte  förekommer. Ej heller flygnavigatör! ¹) Texten under "örnmärket" är också värd att notera, eftersom märkets innebörd så småningom kommer att ändras till att generellt gälla "flygförare". Se längre fram under SUF 1964.  D.v.s. underförstått att gälla flygförare i "underofficers- och underbefälskategorierna".

suf1956.jpg (22101 bytes)

Observera att ovanstående SUF är från året 1956 och här finnes ännu ej facktecken för flygnavigatör medtaget! Detta är anmärkningsvärt då det faktiskt finns med i UniF år 1952 i en ändring: (Ä 8) Bilaga 12  som är daterad 541006. Å motstående sida (enligt utbytbart lösbladssystem p.g.a. att publ.  ej utkom regelbundet under varje år, utan rättelser utskickades. Här ser man för första gången att flygspanarmärke m/40 nu benämnes som flygnavigatörsmärke m/40 och alltså icke längre såsom flygspanarmärke m/40. Se vidare nedan för ytterligare info om fnav!


Information om flygarmärken och facktecken nedan är hämtade från:

Soldatundervisning för Flygvapnet (SUF) Allmän del 1964.
Stockholm 1964

flygmarken.jpg (15691 bytes)

Anmärkningsvärt är att  man 10 år senare  fortfarande benämner märke nr 2 i den översta raden som  "Flygspanarmärke m/40" och inte som "Flygnavigatörmärke m/40". Man måste nu börja ifrågasätta om detta inte bara är ett  förbiseende och att det helt enkelt bara "rullar på" hos de som ansvarade för utgivningen av SUF!
Flygsignalistmärke/m40

Flygnav_silver.jpg (39987 bytes)
m40 SILVERMÄRKET ENDAST TILL VPL

 

DET GAMLA "FLYGSPANARMÄRKET" FÖREFALLER ATT HA BYTT NAMN TILL "FLYGNAVIGATÖRMÄRKE" FÖRST UNDER ÅR 1954 OCH DÄRMED BORDE DET RIMLIGTVIS HA INTRODUCERATS I FLYGVAPNET SOM SÅDANT REDAN UNDER SAMMA ÅR.

Så var emellertid inte alls fallet. De  elever som  genomgick godkänd GNU vid FCS tilldelades i stället konsekvent flygsignalistmärket och så skedde under hela 1950-talet och ända in  på 1960-talet, vilket är anmärkningsvärt. Man måste hålla i minnet, att detta beslutades av Flygstaben i Stockholm genom flygvapenorder. Samtliga elever med godkänd GNU kom alltså att tilldelas det översta märket som bevis på deras examen under denna tidsperiod och texten ovanför märket är faktiskt inte så missledande som den först kan förefalla att vara.

Man kan ju fråga sig varför man gjorde så här - men ingen tycks längre sitta inne med svaret till gåtans lösning.

Underligt nog förefaller detta faktum inte tidigare ha varit särskilt känt, varken bland flyghistoriker eller samlare av dessa föremål. Ett speciellt tack går till J. Johansson (f.d fnav i FV) som bidragit med information som möjliggjort ny kunskap om flygsignalistmärkets hela historia som ej kan ignoreras!

Nedan ett ordagrant utdrag av den ändring som omnämnes ovan och som avser namnändringen på flygspanarmärke/m40 till flygnavigatörsmärke m/40 ur sagda UniF - Uniformsreglemente för Flygvapnet 1952: (inkluderande dess ändringsbilaga: Ändring 8 (Ä8).

"
Personal som med godkända vitsord som genomgått grundläggande flygnavigatörsutbildning eller grundläggande flygslagsutbildning till flygspanare (tidigare utbildade till armé eller marinspaningsofficer samt till flygnavigatör omskolad flygsignalist) tilldelas märket i förgylld metall (för värnpliktig flygnavigatör utom f.d. fast anställda och vpl flygspanare i försilvrad metall)."
(Ä 8) 2- 541006

Klicka   HÄR  för att se de aktuella sidorna som är inskannade ur flygvapnets publikation Uniformsbestämmelser för FV (UniF). Fastställd  genom go nr 2400/1951, Stockolm 1952 (inkl. ändringar (Ä) dat. sid.).


Flygvapenorder B- 31 7/4 1960

GNU_sista_med_fsigvingar.jpg (70682 bytes)

Nedan: Första gången man delar ut flygnavigatörsmärke m/40 i gulmetall till denna kategori vid FCS enligt fo 102 B- 28/10 1960 och återges nedan. 1960 utexaminerades följaktligen totalt 24 st. flygnavigatörer.


GNU_med_navvingar.jpg (112724 bytes)
Källa: Krigsarkivet
(De sista siffrorna i personnumren har avsiktligt gjorts oläsliga).


2007-02-12

" - Under Lansenplanets vingar hänger fyra 250 kilos minsprängbomber som när det passerar över trädtopparna i 850 kilometer i timmen eller 240 meter i sekunden.  I baksitsen följer navigatören med på kartan och räknar ner till det ögonblick när piloten tar upp planet i en brant stigning för att snabbt rolla över i ryggläge och nu hängandes upp och ned fånga målet med blicken. Spaken i magen, en roll tillbaka och vi dyker mot målet i 30 grader, lägger siktpricken på målet och håller kurs och fart i de fyra sekunder som den elektromekaniska bombkalkylatorn kräver för att kunna räkna när bomberna ska fällas. Marken rusar närmare och piloten gör en kraftig upptagning och bomberna far i en lyra mot målet. När bomberna detonerar tangerar planet nästan riskområdet för kringflygande splitter på cirka 250 meters höjd. Bomberna faller i en serie och med en blandning av skicklighet och lite tur skulle någon bomb hamna så nära målet att det slås ut". . .

Så gick det till under Lansenepoken som varade från mitten av 1950-talet och cirka 20 år framåt. Sammanlagt byggdes 450 Lansenplan i olika versioner. Nästan var tredje havererade.
(Utdraget   är saxat ur FOI:s publikation Framsyn).

lansen-navigator.jpg (41414 bytes)
Flygsignalist av 1:a graden
Facktecken m/51

< Här som flygnavigatör!


Flygsignalist
PPI.gif (7935 bytes)
compass.gif (56962 bytes)
Flygnavigatör

Bilden ovan på 32-flygnavigatören i baksits, radaroperatören alt. flygsignalisten har lånats ur boken "Biggles i folkhemmet" med underrubrik "historien om ett flygvapen och dess officerskår" av Sören Jansson. Vetenskaplig rapport nr 1. Boken är utgiven av Flygvapenmuseum Linköping 1996 och kan nöjligen fortfarande beställas från Flygvapenmuseum i Linköping (ISBN 91-971270-5-1).

flygsignalistmaerke-m40.jpg (84139 bytes)

Ska vi försöka med 125-takt ? Ja, se det var en färdighet som inte kunde uppnås "på en kafferast" precis! Därför upplevs det som minst sagt "anmärkningsvärt" att märket  "senare" - åtminstone inledningsvis under ett antal år - kom att utdelas till nyutexaminerade flygnavigatörer utan kravet på någon signalistutbildning som "defaultvärde"!
(Bilden  ovan är från SFT 1/02 "Baskerville till Flygvapnet - my Way")

Genom att tyngre flygplan anskaffades från utlandet, såsom T 2 Heinkel och B 3 Junkers från Tyskland, gjordes nya erfarenheter som bl.a. ledde till att kategorin flygsignalister skapades. Likaså ledde detta till att en radioskola inrättades i Västerås, som blev  FV signalskola (FSS) år 1942. Därmed gick utvecklingen in i ett snabbare skede. Tre typer av flygradiostationer blev aktuella: Flygradio (Fr) typ I, II och III.

Fr I var avsedd för de tyngre flygplanen och fanns bl.a. i B 3. Fr II var avsedd för de något lättare bomb och spaningsplanen , t.ex. B 18. FR III var avsedd uteslutande för jaktplan och handhades av flygföraren. Fr II togs i bruk 1938 och Fr III 1939.

Fr I och Fr II hade såväl kortvågs- som långvågsband, men företrädesvis användes kortvåg. Ännu 1944 gällde uppfattningen att kortvågen var överlägsen vid flygradiotrafik. Fr III var därför konstruerad endast med detta frekvensband.

1940 introducerades en ny transportabel markradiostation Tmr VIII och fick stor betydelse för kommunikationen med flygplan i luften. 1944 kom efterföljaren Tmr IX.

I andra världskrigets slutskede 1945 inköptes P-51D Mustang av amerikanarna från deras stora surpluslager i England och senare, i en andra omgång, från deras väldiga lager i det besegrade Tyskland. Mustangen fick i FV typbeteckningen J 26 och levererades med en helt ny och revolutionerande typ av radioutrustning, nämligen ultrakortvåg.  Eller UK som det då benämndes. (Långt senare anammades benämningen VHF). Hittills hade radiotrafiken praktiskt taget uteslutande skett genom morsesignalering som ombesörjts av specialutbildade flygsignalister och telegrafister. Utvecklingen av flygtjänsten hade mer och mer medfört att flygföraren själv per telefoni skulle kommunicera med både markstationer och inbördes. J 26:ans radio hade en tydlighet och hörbarhet som var helt fantastisk jämfört med vad man  hade varit van med tidigare. Denna USA-tillverkade flygradio (SCR522) kom att benämnas Fr VII och var amplitudmodulerad. Räckvidden på hög höjd var mycket god, men avtog proportionellt med höjdreduceringen. Detta problem löstes genom att alltid ha en Mustang som låg kvar högre upp, varvid denna kunde reläa meddelanden. En räckvidd på 500 km var inte alls ovanligt.

Utvecklingen av flygtjänsten hade successivt  medfört att att föraren själv per telefoni skulle kommunicera med markstationer respektive andra flygplan vilket inte var alldeles lätt med det som oftast beskrevs som knaster från de "bedrövliga radiostationerna".  Det gick att "knutta" sig fram med telegrafi, men var man inte duktig var det svårt! Den nya typen av flygradio blev därför ett synnerligen välkommet tillskott.

Införandet av ultrakortvåg innebar ett revolutionerande framsteg, särskilt beträffande jaktstationer. Belysande är det engelska omdömet efter 2:a VK slut  om UK - dvs. frekvensområdet 100 -160 MHz,  "att dess införande betydde lika mycket för luftkrigföringen som alla radarutrustningar tillsammans". Genom övergången till detta nya och högre frekvensområde vann man främst två stora fördelar: Främst en avsevärt förbättrad mottagning, som  beskrevs som "rundradiokvalitet", (AM) samt de små och effektiva antenner som UK-radion därmed möjliggjorde.

Den första fördelen förklaras av att UK-området är tveklöst mycket störningsfriare än KV och LV. Den andra fördelen bestod i att antennens storlek dramatiskt minskade! En antenn måste - för att bli verkligt effektiv - ha sådana fysiska dimensioner som är minst en fjärdedel av våglängden, vilket  i "ultrakortvågens" fall fick som resultat att antennens storlek plötsligt blev hanterbar och därför även väl lämpad för flygplan!

Så småningom behövdes inte flygsignalisten i FV varför dennes yrkeskunskaper tillvaratogs vid omskolning till flygnavigatör eller olika befattningar inom STRIL-organisationen o.dyl. Sedan dess har den tekniska utvecklingen accelererat våldsamt och "knuttandet" är ett sedan länge avslutat kapitel.


Källor: Modern flyg- och markradiomateriel: Underrättelser från Flygledningen (Ufl) Nr. 6/1948. Flygsignalisten och den militära flygradions utveckling: Gunnar Feltborg. Artikel i SFT 3/94. Leif Hellström: J26 Mustang, Radiosamband. (Förlag Allt om Hobby), Krigsarkivet.

Q & A

Här nedan följer lite FRÅGOR och SVAR som förhoppningsvis kan komma att få som resultat ny kunskap kan  komma att tillföras detta smala intresseområde som vi förhoppningsvis delar!

Märkens serienummer vs innehavarnas namn.

Ofta får webmaster frågor om det finns listor som visar vem som hade den eller den vingen. Dessa frågor gäller samtliga numrerade märkeskategorier och svaret måste tyvärr bli, att det finns inga sådana listor tillgängliga!  Mig veterligen, är det kanske bäst att tilläga! Med ett undantag och det gäller flygarmärke m/36 i guldutförande. Enligt vad som känt är, så har SFF lyckats förvärva sådana listor vilka fördes av Flygstaben och som omfattar märken mellan 1-2321. Detta innebär tidsmässigt  mellan åren 1936 då märket framtogs fram till uppskattningsvis 1944-1945. Därefter existerar det veterligen inga listor som gjorts tillgängliga för allmänheten.
Flygvapnet -  och sannolikt då  FlygS - måste ju rimligen ha någon form av dokumentation - åtminstone för "modern tid" kan det ju tyckas för flygförarmärke m/36-märket i guld.
Se vidare information om detta ämne i den "gula rutan" här.
handarleft.gif (183 bytes)

Flygspanarmärke m/40  vs Flygnavigatörmärke m/40

Flygnavigatörmärket  för vpl var i silverutförande och förefaller därmed att väl följa de "traditionella" förfarandet och som hade gällt märken fr.o.m. vpl. flygförare (ff). Det märkliga kring alla turer kring motivet för vingar i silverutförande är, att det under beredskapen även förekom vpl. flygskyttar  - och såsom sådana tilldelades de därmed flygskyttmärke m/40. Detta  märke tillverkades däremot inte  i silverutförande, vilket är anmärkningsvärt och i högsta grad inkonsekvent.

Fråga: Hur många märken i kategorin flygspanar /  flygnavigatörmärke m/40 i silverutförande beställdes av märkesfirman Sporrong ? Är det någon som vet besked om detta vore jag synnerligen tacksam att få ta del av denna kunskap !

Fråga: 1960 tilldelades till en vpl flygnavigatör  flygnavigatörmärke m/40  i 2 st. försilvrade exemplar med serienummer 52 och 54. År 1964 tilldelades en annan "silvernavigatör" märke nr 205. Detta stämmer inte med antalet utbildade vpl. fnav mellan 1960 och 1964. Mystiskt! Någon som vet svaret ?

Fråga: Hur många  sådana märken hade utdelats före år 1960?

lysdiodblink.gif (251 bytes)Svar: Bra fråga! Men inga bra svar finns däremot. Webmaster är emellertid böjd att besvara frågan med att inga sådana märken utdelades före 1960 annat än som flygspanarmärken  men då icke i silverutförande.! De var ju identiskt lika till utseendet i guldmetall, men man måste hålla i minnet att dessa i så fall var renodlade   s p a n a r m ä r k e n  !!! Läs längre ner på denna sida så "klarnar det" lkanske något litet bättre, även om alla frågetecken rörande flygnvigatörmärke/m40 ännu inte har kunnat rätas ut!

Fråga: När upphörde facktecken att brukas inom Flygvapnet ?

lysdiodblink.gif (251 bytes)Svar: De s k facktecknen övergavs i samband med övergången till NBO (Nya Befälsordningen) på 70-talet, men har tid efter annan varit på förslag att återupptas eftersom de dels var praktiska, dels skänkte yrkesstolthet. Själv bar jag med stolthet en örn som facktecken. Facktecknen finns återgivna i äldre utgåvor av Flygsoldatens Bok m. fl. publikationer. På Flygvapenmuseum finns de till försäljning efter att man städat i flottiljernas intendenturförråd. (Lennart Berns)

Fråga: Hur mycket flygtid/utbildning krävdes det för att få bära detta märke?

lysdiodblink.gif (251 bytes)Svar: Det går inte att entydigt svara på detta eftersom rekryteringsvägarna var olika. Flygspanarmärket inrättades 1940 för flygspanare i bl a spaningsflygplan och torpedflygplan, men märket kom i samband med introduktionen av A 32 Lansen att bli ett navigatörsmärke. Det fick därvid i huvudsak samma status som förarvingen. Sålunda är alla "navigatörvingar" numrerade. Som kuriosa kan nämnas att flygsignalister som omskolades till navigatörer fick välja om de ville behålla fsig-vingen eller byta till den nya navigatörsvingen. Så över till din fråga om utbildning m m för att erövra navigatörsvingen. Det går inte heller här att svara entydigt. De som hade i särklass minst antal flygtimmar var de s k samverkansofficerarna ur marinen och armén som flög ca 20 tim Lansen innan de fick sätta på sig vingarna. Ynglingar som under 50-och 60-talen grundrekryterades till GNU (Grundläggande Navigatörsutbildning) fick åtskilliga timmar i "flygande skolbänk" av typ B 3 eller Tp 83 Pembroke och sedan "skarp" flygning i Lansen innan de fick sina vingar. Senare tiders GNU till t ex lätta attackens SK 60 och målflygdivisionens J 32 och SK 60 (och numera SK 37E Viggen) gick via SK 60 direkt till J 32. Någon ny GNU för SK 37E planeras f n inte. En annan och ganska vanlig rekryteringsväg till navigatör och innehavare av navigatörsmärke m/40 var f d piloter från GFU. De kunde ha uppemot 150 eller flera flygtimmar i "bagaget". Navigatörer som rekryterades från GFSU - sådant förekom! - behöll vanligtvis sina förarvingar. Dessa f d piloter som skiftat inriktning, flög utöver olika versioner av 32 Lansen bl a TP 79 och TP 52 Canberra. Navigatörer i ordets egentliga bemärkelse finns idag bara på F 7 i transportflyget. Navigatörer i målflyget benämns numera systemoperatörer eftersom det ordet mera speglar vad det handlar om. Generellt kan sägas att navigatörerna/systemoperatörerna i flygvapnet fick/får mera flygtid än förarna. 200 tim/år var inte ovanligt vid MFD. Nedtecknaren av dessa rader har tjänstgjort som navigatör/systemoperatör i bl a fpl 32 i olika versioner, SK 60 lätt attack och Fpl 53 i armén. (Lennart Berns)

Nedan följer kommentar til bl.a flygsignalistmärket vs flygnavigatörmärket av f.d. fnav Jöran Johansson:

Feb. 2007 @@@ Jag hörde aldrig talas om någon navigatörsvinge innan jag lämnade FV vid årsskiftet 1959/60. Om den fanns i något reglemente från 1954, så tror jag den fanns BARA där, alltså inte i medvetandet hos personal ute i organisationen. Vi borde ju åtminstone ha hört att det fanns ett sådant märke, men icke!  Inte minst som det var vi som skulle ha fått det. Den kallades aldrig något annat än spanarvinge. Den var ju ungefär lika sällsynt som (flyg)skyttmärket, och bars nog bara av några gamla stötar som gått över från armén och blivit spanare under VK2. Skyttmärket hade någon eller några enstaka uoff vad jag kan minnas, men även de var ett utdöende släkte.

Varför navigatörsvingebegreppet inte kom att tillämpas förrän 1960, om den nu var officiellt etablerad 1954, ja det har jag ingen som helst idé om. Märkligt är det ju att den inte fanns i sinnevärlden även om den fanns på papperet. Likaså var det knepigt att vi som inte var signalistutbildade navigatörer fick signalistmärket. tyckte man kanske inte det var så konstigt, eftersom navigatörsvingen var okänd för oss och alltså i princip icke existerande.

Du (Lennart Berns /Webmaster anm.) skriver att de f.d. flygsignalisterna fick antingen behålla sina signalistvingar efter 1960, eller byta till de den nya (hrm) navigatörsvingen. Eftersom jag då inte var kvar i vapnet vet jag inte vad som hände med dem som tillhörde min kategori, alltså de icke signalistutbildade navigatörerna som fram till 1960 (fo B-31 7/4 1960 webmaster anm.) tilldelats signalistvingen. Fick även de välja den gamla eller byta (upp sig?) till den nya?


Tack för ditt "inlägg" Jöran. Din sista fråga vore mycket intressant att få svar på och vi riktar den till vår läsekrets.

Fråga: Ja, hur var det egentligen med den saken? Fick de till fnav omskolade fsig välja att ha kvar den gamla vingen eller möjlighet att byta (upp sig?) till den nya fnav-vingen när denna väl kom i allmänt bruk, vilket inte hade skett förrän då den andra (och sista fnav-kursen för året) till slut tilldelades flygnavigatörvingar den 29 oktober 1960.

/Webmaster www.silvervingar.se

   Klicka här och skicka ett e-Mail!
Klicka här för att skicka E-mail

sff_logotyp2.gif (1566 bytes)
Medlem

Klicka här för att komma till huvudsidan! Använd" Bakåt" knappen för att komma tillbaka till huvudsidan. Om du just surfat in på denna sida når du indexsidan genom att klicka på pilen!